Du står där som 22 år. Du har någon på infektionskliniken för din lever inte vill fungera. Din sköldkörtel får du tillsagt att den inte fungerar längre. Du har en underproduktion, den har gått på semester. Den kanske aldrig kommer tillbaka. Du är kliniskt i klimakteriet, du kanske aldrig kan få barn igen. Jag hade ett barn. Jag var i ett jättedåligt skick rent kroppsligt. Jag fick aldrig frågan, har det hänt någonting? Eller varför har din kropp totalt stängt ner sig? Min hjärna hade gått all in på att överleva. Den stängde av rubbet, stopp.

För att få förståelse för det här måste jag säga att jag bar på mycket svåra trauman, från ung ålder till ganska nya vid den tiden, från att ha lämnat ett extremt våldsamt förhållande med både fysisk och psykisk misshandel. Jag flydde därifrån med vår ettåriga son. Jag kom tillbaka och kämpade på. Jag träffade min nuvarande man, som jag lever med idag, och han skapade trygghet för mig. Omedvetet började jag må bättre, för när en människa känner trygghet och inte känner sig ensam så börjar kroppen andas igen. Vi flyttade ihop efter ett par år. Han tog sig an min son som sin egen och vi planerade att skapa en familj. Jag hade då inte mens och levde på Levaxin och östrogenplåster. Vi påbörjade en utredning om hur jag skulle kunna bli gravid.

Det fina var att jag blev gravid och det gick mycket snabbare än vi trodde. Men när jag blev gravid igen fick jag otroligt mycket flashbacks. Inte alltid minnen, men känslor av när jag var gravid första gången och upplevde både fysisk och psykisk misshandel. Jag trodde att jag var fri, att jag hade tagit mig förbi det. Jag hade förträngt det, grävt ett stort hål längst in i kroppen och tänkt att det här ska jag aldrig behöva plocka upp. Men där sitter jag gravid och allt kommer tillbaka. Jag har svårt att kontrollera mig, svårt att reglera mig. Jag blir arg, frustrerad, orolig. Min man ser vad som händer och säger: “Du måste söka hjälp. Det här är inte jag, det här kommer tillbaka.”

Och han hade rätt. Jag kunde inte förstå vidden av det, men jag förstår idag att jag led av PTSD. Jag sökte samtalsterapi, men det gav inte mycket, det blev bara värre så jag gjorde det jag alltid gjort, jag grävde djupare, stängde in allt ännu hårdare och gick in i total förnekelse.

Vi fick två barn till, tre sammanlagt. Vi köpte hus och renoverade. Men kroppen började återigen signalera. Jag blev svårt sjuk, hamnade på intensiven i nästan tre veckor med en infektion ingen kunde förklara. Jag kunde inte gå. Det satte sig i foten men läkte mirakulöst ut. När jag ser tillbaka på den tiden – två täta graviditeter, återupplevda trauman, stress, viljan att vara perfekt mamma – så inser jag att det var ohållbart. Jag levde i total obalans.

Efter småbarnsåren gick jag tillbaka till jobbet. Jag hade varit hemma länge och blev ifrågasatt för det. Jag kände mig fel. Så jag gick emot mig själv. Jag började prestera, jobba, studera, träna – hårt. Träningen blev min medicin och min flykt. Ju mer det brann inuti, desto hårdare tränade jag. Jag höll människor på avstånd, för ingen fick komma för nära. Jag behövde ingen, för någon kunde ju alltid lämna mig. Jag skulle klara mig själv.

Till slut gick jag in i väggen. Först psykiskt, sedan fysiskt. Jag minns kvällen i februari. Jag var på en födelsedagsmiddag mitt i min Ironman-satsning. Jag kunde inte gå. Fötterna svullnade så jag fick ta av mig skorna och gå barfota i snön. Dagen efter svullnade benen ännu mer, men jag vägrade söka vård. Jag vilade “några dagar” och fortsatte träna. Några dagar senare svimmade jag vid köksbordet. På sjukhuset konstaterades energibrist, hormonrubbningar och ätstörningsbeteende. Jag kontrollerade allt – mat, träning, prestation. Jag fastade, pressade, räknade, höll mig tom – och kallade det hälsa.

Jag började prata med en psykolog, men ju mer vi grävde, desto sjukare blev jag. Kroppen reagerade. Jag skakade, svullnade, fick hög puls.
Allt jag hållit inne kom upp till ytan. Jag ville bara bli frisk för att kunna träna igen.

Jag sa till min tränare när det knappt var 12 veckor kvar och vi hade fått pausa hela satsningen hela året. “Det här är sista chansen. Går jag sönder får jag plocka upp resterna sen.” Och jag gick sönder. Jag åkte till Nya Zeeland och gjorde loppet, men jag var helt körd. Jag var på botten. Jag kunde inte gå på toaletten, inte kissa, jag svullnade upp, histaminnivåerna skenade, vikten gick upp, sköldkörteln kraschade, järnet sjönk. Ingen såg helheten.

Sista mötet med läkaren blev vändpunkten. Jag kom hem, gick igenom mina prover och såg ett års försämring svart på vitt. Jag frågade: “Vad kan ni göra?” De svarade: “Vi kan inte göra mer. Vi har uteslutit det farliga.” Det var tryggt, men jag kunde inte leva så. Jag ville inte längre höra att “stress kan orsaka det här” eller att “det är vanligt hos kvinnor”. Jag ville ha verktyg. Där och då lovade jag mig själv att ingen annan ska behöva hamna där jag var.

Jag hittade utbildningarna i  USA & Australien och bestämde mig.
Jag skulle bli Somatic Exercise Coach och Menstrual Cycle Coach.
Jag skulle lära mig allt om hur kroppen, hormonerna, nervsystemet och cykeln hänger ihop.
Jag ville hjälpa andra, kvinnor, män, ungdomar,  att förstå sig själva, reglera stress, bearbeta trauma och återknyta till kroppen. Att förebygga innan man kraschar, men också stötta efteråt. Att unga tjejer ska förstå sin kropp, kunna träna med sin cykel, inte mot den. Att mens inte är något äckligt eller jobbigt, utan en viktig hälsomarkör.

Sätt dig inte i ett mindre värde. Jag har betett mig på sätt mot mig själv som jag aldrig skulle idag, men jag förstår varför. När du är i kronisk stress tänker du inte klart. Du gör fel, säger fel, tar beslut du inte menar. Det betyder inte att du gör någon illa,  ibland gör du bara illa dig själv. Jag var inte human mot mig själv. Min hjärna stängde av allt som kunde skada mig. Jag älskade min man och mina barn, men jag kunde inte alltid känna det. Idag, när jag tillåter mig att sänka garden, att vara sårbar, behöver jag inte längre skydda mig från livet. Jag får leva det.

Så jag vill att du ska veta: du kan påverka ditt mående. Bär du på jobbiga saker – sök professionell hjälp. Det finns hjälp att få. Det finns fantastiska metoder och behandlingar. Men när du känner att det har fastnat i kroppen – då kanske inte bara samtal räcker. Då behöver kroppen få hjälp att släppa taget. Kan du inte sova? Ta hjälp.
För får vi inte sova kan vi inte läka.

Det handlar inte om antingen eller. Det handlar om både och.
De somatiska verktygen är ett komplement, ett stöd till annan behandling.

Och när det gäller kvinnohälsa, det finns ett enormt glapp, worldwide. Vi vet alla att det är helt fucked up.
Vi måste fylla den kunskapsklyftan.
Vi kvinnor har en fantastisk möjlighet att börja lära oss, förstå och sprida vidare kunskap för våra döttrar, systrar, vänner.

Och har du söner, som jag, låt dem förstå kvinnokroppen.
Låt dem veta hur menscykeln fungerar, så de kan stötta sina framtida partners med respekt och trygghet. Och om du som pappa läser det här: tänk vad fint att du kan stötta din dotter när hennes kropp förändras, så hon inte behöver känna att det är något hon måste dölja för dig.
För då lär hon sig också att dölja det för andra män.

Och kanske kan du stötta din kvinna genom förklimakteriet, klimakteriet, eller bara livet.

All värme och kärlek till dig som läser.

 – Camilla

 att människor ska förstå att läkning är möjlig,

 att kroppen inte är trasig, utan intelligent.

Jag vill att människor ska våga investera i sitt välmående på samma sätt som man investerar i träning, jobb eller utbildning.

 För hälsa är inte lyx – det är grunden för allt.

Jag vill att kvinnor, män och unga ska kunna leva i sina kroppar utan rädsla.

 Att vi ska förstå hur kroppen reagerar, kommunicerar och försöker skydda oss.

 Att ingen längre ska behöva bli avfärdad med “det är stress”, utan få veta vad det betyder och hur man faktiskt kan göra något åt det.

 Jag hjälper människor att återfå kontakt med sin kropp, lugna sitt nervsystem och skapa trygghet inifrån.

Det handlar inte om terapi i traditionell mening, och inte heller om träning i prestationsform.

 Jag använder rörelse, andning, närvaro och kroppens egen intelligens som verktyg för att släppa stress, spänningar och trauma.

För många är detta första gången de verkligen känner sin kropp.

De upptäcker hur stillhet, små rörelser och nervsystemsreglering kan förändra allt – sömnen, smärtan, relationerna, energin, livsglädjen.

Jag arbetar genom program, utbildning och personliga sessioner.

 Mina metoder bygger på forskning inom neurovetenskap, stressreglering och somatisk praktik – kombinerat med mina egna erfarenheter av att resa mig från utmattning, trauma och hormonell kollaps.

Jag integrerar det som fungerar:

 – Somatiska rörelser för att aktivera vagusnerven och lugna kroppen

 – Kunskap om hormoner, cykler och kvinnlig fysiologi

 – Praktiska verktyg för stresshantering och självläkning

 – Samt ett tryggt, mänskligt bemötande där hela människan får plats

Det jag gör är inte en quick fix – det är en väg hem.

 En väg tillbaka till kroppen, till förtroendet, till livet.

//Camilla Kempe In the body we trust