Kroppen pratar kemi

Nov 5
När jag började förstå hur neuropeptider fungerar, föll så många bitar på plats.
Allt jag hade känt i kroppen, den där ständiga spänningen, tröttheten, smärtan, den hårda kontrollen, fick plötsligt en biologisk förklaring.

Forskaren Candace Pert kallade neuropeptiderna för
“the molecules of emotion.”
Det hon visade, och som jag idag ser bekräftat i både min egen kropp och i mina klienter, är att varje känsla, tanke och minne har en kemisk motsvarighet.
Kroppen lyssnar ALLTID.
Även när vi inte gör det.

Vad är neuropeptider?

Neuropeptider är små kedjor av aminosyror som fungerar som signalmolekyler mellan hjärna, nervsystem, hormoner och immunförsvar.
De bär information om ditt inre tillstånd: trygghet, oro, glädje, rädsla.
När du känner något, frigörs de i hela kroppen.

“Det som händer i sinnet återspeglas i molekylerna.”
– Pert et al., Journal of Immunology, 1985

Jag minns när jag själv började förstå det här – hur tydligt det blev varför min kropp gick sönder.
Jag hade tryckt undan så mycket, stängt ner alla känslor som kändes “för mycket”.
Men kroppen slutade aldrig tala.
Den kommunicerade i form av spänningar, smärta, trötthet, obalans i sköldkörteln, insulinresistens – hela systemet försökte säga ifrån.

Pert och hennes forskargrupp visade att neuropeptidreceptorer finns överallt: i hjärnan, i tarmen, i könsorganen, på ytan av immunceller.
Det betyder att hjärna, immunförsvar och hormoner inte fungerar som separata system, utan som ett enda, levande nätverk.

Det är därför du inte kan “tänka bort” stress.
För kroppen är dina tankar – i biokemisk form.

“Immunsystemet fungerar som en sensor för känslomässiga signaler.”
– Blalock, Immunology Today, 1984

När jag levde på högvarv, sprang jag på viljan. Jag kunde prestera, träna, pressa, leda – men inuti hade jag stängt av.
Det var som att hjärnan och kroppen talade olika språk.
Idag förstår jag att det var neuropeptidnätverket som hade hamnat i obalans:
signalerna för trygghet tystnade, och signalsubstanserna för stress tog över.

Vid stress frigörs neuropeptider som CRH (corticotropin-releasing hormone) och substans P, som aktiverar kroppens stressaxel (HPA-axeln).
Kortisol ökar, blodflödet dras från de inre organen och musklerna går i försvar.
Kroppen är beredd att springa – även när du sitter still.

Samtidigt minskar frisättningen av oxytocin, endorfiner och serotonin – de ämnen som står för trygghet, vila, anknytning.
Det var precis så min kropp levde: som om något jagade mig, även när jag låg ner.

Dantzer (2018) beskriver det här som “the inflammatory reflex” – hur långvarig stress driver på inflammation i kroppen genom neuropeptidstyrda signalvägar.
När jag började landa, andas, känna, hände något på en nivå som inte gick att viljestyra.
Värmen kom tillbaka i kroppen. Hjärtat slog mjukare. Magen började fungera.
Jag förstod att det här var kemi: kroppen började återigen producera oxytocin, endorfiner, GABA och serotonin.

Det var inte “mindfulness” i teorin, det var biologi i balans.
Det som tidigare var avstängt, började kommunicera igen.

“När kroppen känner trygghet aktiveras de läkande neuropeptiderna.”
– Porges, Polyvagal Theory, 2021

Trauma, avstängning
och kroppens minne.

När vi stänger av känslor för att överleva, stänger vi också ner delar av det här nätverket.
Kroppen slutar inte känna, men den får inte svara.
I mitt fall syntes det i hormonsystemet: sköldkörteln saktade ner, insulinet svarade inte, inflammationen steg.
Allt det var kroppens språk för: “Jag orkar inte längre lagra mer stress.”

“Traumatiska minnen är inte bara psykologiska – de lever i neuropeptidernas språk.”
– Pert, Molecules of Emotion, 1997.

Somatisk läkning:
När kroppen får tala igen
Somatiska övningar, långsam rörelse och medveten andning blev vägen tillbaka.
Inte för att de “botade” något över en natt – utan för att de återaktiverade kommunikationen.
Genom att ge kroppen trygghet, började signalsubstanserna för lugn och läkning flöda igen.

Det var som om kroppen sa:
“Tack. Du lyssnar äntligen.”

Slutsats:
vetenskapen bekräftar det kroppen redan vet.

Det jag har upplevt i kroppen, det som jag ser i andra kvinnor, idrottare, ungdomar, är inte flummigt.
Det är neurobiologi.
Candace Pert, Blalock, Porges och Dantzer har visat på det som många av oss känner intuitivt:
att när vi förlorar kontakten med våra känslor, förlorar vi också kontakten med kroppens läkande system.

Men när vi börjar lyssna, när vi vågar känna, när vi rör oss och andas på riktigt, då händer det som vetenskapen beskriver som positiv neuroplasticitet.
Kroppen börjar skriva om sin egen kemi.

“The body is the subconscious mind.”
– Candace Pert
 
Källor:
Pert C.B. et al. Neuropeptides and their receptors: a psychosomatic network. J Immunol. 1985;135(2):820–826. PubMed 2989371

Pert, C.B. Molecules of Emotion. Scribner, 1997.

Blalock J.E. The immune system as a sensory organ. Immunol Today. 1984;5(10):270–273.

Ader R., Felten D.L., Cohen N. Psychoneuroimmunology. Annu Rev Psychol. 1991;42:489–504.

Dantzer R. Neuroimmune interactions: from the brain to the immune system and back. Nat Rev Immunol. 2018;18(2):83–97.

Porges S. Polyvagal Theory: A biobehavioral journey to social connectedness and health. Compr Psychoneuroendocrinol. 2021.

Streeter C.C. et al. The role of parasympathetic activation in stress recovery. Med Hypotheses. 2012;78(5):571–579.

Ett personligt tillägg

Från teori till kropp:
När jag ser tillbaka på min egen resa, förstår jag idag att det som verkligen förändrade allt inte var mer prestation, mer analys eller mer kontroll.
Det var när jag började möta kroppen genom rörelse, andetag och närvaro när jag faktiskt lät kroppen få börja tala igen.

Det var inte terapi i ord, det var terapi i nervsystemet.
Och det jag kände i praktiken, hur kroppen började öppna, andningen blev djupare, musklerna släppte taget – är exakt det som forskningen nu beskriver i neurovetenskapliga termer:
det är neuroplasticitet, kroppens förmåga att skriva om sig själv.

När jag började arbeta med somatic exercise, lärde jag mig hur varje liten rörelse, varje mikrosläpp av spänning, skickar nya signaler till hjärnan:

“Jag är trygg. Du kan lugna dig nu.”

Det är samma nervsystem jag alltid pratar om, samma process som sker i alla mina program.
Skillnaden är bara vilken nivå vi ser den på:

På ytan pratar vi stress, prestation och överlevnad.
På djupet pratar vi neuropeptider, vagusnerv, nervimpulser och cellkommunikation.

Men det är samma system.
Samma kropp.
Samma budskap.

När hjärnan tar över och kroppen stängs av, tappar vi förmågan att känna och då tappar vi också vår biokemiska balans.
När vi däremot låter kroppen få utrymme, börjar den omforma sina signaler: det är läkning i realtid.

Från överlevnad till liv!

Det är därför jag idag brinner för att hjälpa andra att återknyta till sin kropp genom mina somatiska program.
För jag vet, både genom forskning och erfarenhet, att det går att bygga om nervsystemet.
Det går att väcka trygghet på cellnivå, även efter år av stress, sjukdom eller trauma.

Min utbildning och min praktik inom Somatic Exercise Coaching har gett mig verktygen att förstå det här inte bara intuitivt, utan fysiologiskt.
Och det är också därför jag säger:

“När vi arbetar med kroppen, arbetar vi samtidigt med hjärnan, hormonerna och hela vårt biokemiska nätverk.”
Så nej,  det här är inte något nytt.
Det är samma nervsystem, samma stressrespons, samma läkning.
Vi bara skalar ner det, till den nivå där vetenskapen och kroppen möts.
Och därifrån börjar förändringen inte i huvudet, utan i rörelsen,
 i andetaget, i vävnaden.

//Camilla Kempe In the body we trust

Program för en välmående kropp.

Skapad med